Yu Wensheng

 

Stiftelsen Anna Dahlbäcks Minnesfond tilldelar advokaten Yu Wensheng 2022 års stipendium på 50 000 kronor. 

Yu Wensheng.jpg

Foto: privat

Yu Wensheng är en kinesisk advokat som arbetar för mänskliga rättigheter. Han häktades 2018 och dömdes 2020 för subversiv verksamhet mot den kinesiska staten i en ”political persecution dressed up as a legal process”, enligt Nicholas Bequelin, chef för Amnesty Internationals avdelning Asia-Pacific. Yu Wensheng utsågs av Minnesfonden i januari i år till fondens stipendiat för 2022 och kontakt togs då med hans hustru Xu Yan. Uppgifter, som vi bedömer som säkra, ger vid handen att Yu för ett par veckor sedan, den 1 mars, släpptes ur fängelset och kunde, efter fyra år,  återförenas med sin hustru och son. Detta skedde efter det att EU 2020 fördömt domen och ett tiotal välkända människorättsgrupper som Chinese Human Rights Defenders, Lawyers for Lawyers, Human Rights Watch m.fl. krävt hans frigivning. 

 

Av Stiftelsens stadgar framgår att stipendiet utdelas till personer som gör ”insatser i Anna Dahlbäcks anda” för mänskliga rättigheter och som därvid ”visat prov på betydande engagemang och civilkurage”. Yu Wensheng uppfyller med betydande marginal dessa kriterier. Redan 2014 blev han häktad för sitt stöd till Hong Kongs demokratirörelse ”gula paraplyerna” och förbjöds att utöva sitt yrke som advokat. Han har försvarat advokatkolleger, som råkat i svårigheter på grund av myndigheterna, och efterlyst konstitutionella reformer, för vilket han trakasserats, fått utstå tortyr och blivit nekad medicinsk vård i det fängelse, Nanjing prison, där han placerats drygt hundra mil från hemorten. 

Utdelningen av stipendiet ägde rum den 9 september 2022 i Svenska Läkaresällskapets lokaler på Klara Norra kyrkogata i Stockholm.  Yu Wensheng kunde inte själv delta, då han var belagd med reseförbud. 
 
Advokat ReineNelson inledningstalade, ordföranden överlämnade stipendiet, varefter Yu Wensheng via video läste upp tacktal, som fanns tillgängligt på kinesiska och svenska.  Professor emeritus Torbjörn Lodén höll en föreläsning om människorättssituationen i Kina, vilket vi återger nedan. Samuel Jarrick och Martin Virin framförde Mikis Theodorakis En sång om frihet och  Vladimir Vysotskijs Sången om jorden, Martin Virin också delar av Felix Mendelssohns Lieder ohne Worte, op. 19. Efteråt mingel.


Föreläsning av professor Torbjörn Lodén
 

Ett stipendium till minne av den svenska advokaten Anna Dahlbäck, som ägnade en stor del av sitt liv åt att verka för de mänskliga rättigheterna, utdelas varje år av Anna Dahlbäcks Minnesfond till någon som gör betydande insatser i Anna Dahlbäcks anda. Årets stipendium har tilldelats den kinesiske människorättsadvokaten Yu Wensheng, som trakasserats, suttit fängslad och till och med utsatts för tortyr på grund av sitt stöd till demokratirörelsen i Hongkong och till advokatkolleger som råkat i svårigheter med de kinesiska myndigheterna. Tidigare i år frigavs han efter flera år i fängelse, men han tillåts fortfarande inte att företa några resor utomlands. Vid en högtidlig ceremoni den 9 september utdelades stipendiet till Yu Wensheng i hans frånvaro. Vid denna ceremoni höll Torbjörn Lodén en föreläsning om människorättssituationen i Kina, som vi här publicerar texten till. 

Människorättsläget i Kina är mycket bekymmersamt. Yttrandefriheten är kraftigt beskuren och all politisk opposition är förbjuden. Rättsväsendet fungerar som kommunistpartiets förlängda arm.  Människor med ”felaktiga” åsikter avskedas från sina arbeten, och många har fängslats för att de haft modet att stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Årets mottagare av Anna Dahlbäcks stipendium, människorättsadvokaten Yu Wensheng, är ett exempel på det. Jag ska återkomma till dagens förhållanden, men först vill jag säga att så här skulle det inte behöva vara, för det är naturligtvis inte så att demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna inte passar eller hör hemma i Kina.

En av huvudförfattarna till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948, var den kinesiske diplomaten P.C. Chang (Zhang Pengchun 張彭春  1892–1954). Om detta har den svenske forskaren Hans Ingvar Roth berättat i sin bok När Konfucius kom till FN. Chang var en kulturell kosmopolit. Han kunde identifiera sig med mycket i västerlandets idétraditioner men var också konfucian och angelägen om att FN:s deklaration skulle återspegla skilda kulturtraditioner och inte ha en snäv västerländsk förankring. Han var särskilt angelägen om att den skulle uttrycka grundläggande idéer i den konfucianska tradition han själv i första hand förknippade med filosofen Mencius. Både Chang själv och andra medlemmar i den grupp som författade FN:s förklaring med Eleanor Roosevelt i spetsen har vittnat om det stora inflytande Chang hade över textens utformning

Redan i början av 1900-talet, alltså flera decennier innan FN:s förklaring kom till, hade mänskliga rättigheter diskuterats med positiva förtecken i Kina.   

Jag berättar det här för att påminna om att det faktiskt inte är sant som det ibland sägs att demokrati och mänskliga rättigheter skulle vara väsensfrämmande för kinesisk kultur. Men det är ett faktum att i det politiska livet har de mänskliga rättigheterna ofta fört en undanskymd tillvaro. Under 1900-talets första hälft präglades Kina av social oro, inbördeskrig och den japanska invasionen. Människorättsfrågor som yttrandefrihet, mötesfrihet och organisationsfrihet betraktades som en del av ”upplysningsidealen”. Under de svåra förhållanden som rådde ansåg många att dessa ideal måste stå tillbaka för den stora uppgiften ”att rädda landet” och allt som det krävde i form av satsningar på ekonomisk utveckling och militär upprustning.

För kommunisterna som tog makten 1949 och upprättade Folkrepubliken Kina, var idén att mänskliga rättigheter skulle gälla lika för alla över klassgränserna ett borgerligt, närmast anstötligt begrepp. Mao Zedong betraktade motsättningarna och kampen som utvecklingens motor. Han förnekade att människor skulle ha en gemensam mänsklig natur över klassgränserna och menade att det var fel att tillskriva klassfienden mänskliga rättigheter. Det låter absurt, men sådan var faktiskt Maos kampfilosofi. Det är i det perspektivet vi ska se massavrättningarna av s.k. klassfiender under jordreformerna på 50-talet och den omänskliga behandling som miljontals människor utsattes för under kulturrevolutionen. Det ligger också nära till hands att i det här sammanhanget påminna om det vansinniga sociala experimentet Stora språnget i slutet på 1950-talet som skördade minst trettio miljoner människors liv. Dessa människor dog av svält och avrättades alltså inte, men de katastrofala dödssiffrorna var ett resultat av en politik mot bättre vetande som vittnar om ett förakt för människor liv och är fullständigt oförenlig med en humanistisk människosyn.

När kommunistiska politiker och ideologer i Kina talat om mänskliga rättigheter har de ofta yttrat sig föraktfullt om ”borgerliga rättigheter” som yttrandefrihet och organisationsfrihet och sagt att den viktigaste mänskliga rättigheten är att kunna äta sig mätt. Men det är ett ihåligt argument mot mänskliga rättigheter i vår bemärkelse, eftersom svält och materiella umbäranden präglade mycket av Maos period vid makten. Efter Mao gick Kina visserligen in i en period av snabb ekonomisk utveckling och högre materiell levnadsstandard för befolkningen. Men det finns inga vettiga skäl att tro att bristen på respekt för de grundläggande universella mänskliga rättigheterna skulle ha bidragit till den förbättrade materiella levnadsstandarden. 

Den politiska kursomläggningen efter Mao innebar att man började tala om demokrati och mänskliga rättigheter på ett nytt sätt. Tidigare hade det hetat att Kina var mera demokratiskt än de s.k. liberala demokratierna och att de mänskliga rättigheterna var bättre tillgodosedda i Kina än i dessa. Efter Mao började man kritisera förtrycket och rättsotryggheten under kulturrevolutionen. Även om man i det sammanhanget i allmänhet inte talade om brott mot de mänskliga rättigheterna, så var det ändå tydligt att det handlade om just det. Man betonade att Kina fortfarande var ett fattigt utvecklingsland och att det skulle ta tid att bygga demokrati och mera omfattande respekt för de mänskliga rättigheterna. Men man hävdade alltså inte längre att Kina skulle ha nått längre än de liberala demokratierna vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. I denna nya anda undertecknade man en rad av FN:s konventioner rörande mänskliga rättigheter, däribland de grundläggande konventionerna om civila och politiska rättigheter, som man dock ännu inte ratificerat, samt konventionen om ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter, som man också ratificerade, om än med en reservation för facklig verksamhet. 

Samtidigt fortsatte kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Reformprogrammets främste arkitekt och tillskyndare Deng Xiaoping såg personligen till att demokratiaktivisten Wei Jingsheng 1979 fängslades för att han offentligt förespråkade politisk demokrati som en ”femte modernisering” och förutsättning för att kunna förverkliga de fyra moderniseringar av jordbruket, industrin, försvaret samt vetenskap och teknologi som Deng talade om. Wei Jingsheng kom att bli den mest kända demokratiaktivisten. Han dömdes sedan till ett långt fängelsestraff och tillbringade 18 år i fängelse, innan han 1997 frigavs och utvisades till USA där han alltjämt lever i exil. Efter Wei skulle många andra aktivister också råka illa ut. 

Under 80-talet växte en demokratirörelse fram, som i långa stycken hade stöd av de mest reformsinnade krafterna inom kommunistpartiet som Hu Yaobang och Zhao Ziyang. De var båda nära medarbetare till Deng Xiaoping och spelade en central roll i kinesisk politik på 1980-talet.  När hundratusentals demonstranter 1989 gick ut på gatorna för att ge eftertryck åt sina krav på bland annat demokratiska reformer, beslutade ändå den politiska ledningen att med militärt våld slå ner demokratirörelsen och visa att man aldrig skulle acceptera att ge upp kommunistpartiets maktmonopol. Detta ledde till massakern i Peking den 4 juni, en skamfläck i Kinas historia. 

När Liu Xiaobo, som 2010 skulle tilldelas Nobels fredspris, 2008 tillsammans över tre hundra kritiska intellektuella och aktivister publicerade manifestet Charta 08, det hittills mest ambitiösa förslaget om hur Kinas demokratisering skulle kunna gå till, valde regimen att inte ta fasta på manifestets förslag att inleda en dialog. Istället förbjöd man manifestet och satte Liu i fängelse, där han fick tillbringa resten av sitt liv fram till sin död 2017.  

Men ändå, under den långa perioden från Maos död 1976 och fram till Xi Jinpings makttillträde 2012, togs flera positiva steg i riktning mot ett mera pluralistiskt Kina och växande respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi var många som hoppades att dessa förändringar på sikt pekade fram emot ett demokratiskt Kina inlemmat i en global gemenskap. 

Diskussionen i Kina blev mycket mera öppen än någonsin tidigare i den kinesiska folkrepublikens historia. De tongivande rösterna i offentligheten pläderade för en humanism, som satte den enskilda människan i centrum och brännmärkte samtidigt Mao för att ha reducerat människorna till redskap i partiets tjänst. Man började utveckla ett modernt rättsväsen med åtminstone en viss självständighet, även om den politiska ledningen fortfarande ytterst kontrollerade domstolarna. Legalitet och rättssäkerhet blev honnörsord. Utländsk litteratur, både skönlitteratur och facklitteratur, översattes i aldrig tidigare skådad omfattning, också samhällskritisk litteratur. Man började tala om att göra tydlig åtskillnad mellan kommunistpartiets och regeringsapparatens uppgifter och att definiera gränserna för partiets makt och inflytande. Inom partiet höjdes röster för ett namnbyte från kommunistparti till socialistparti. 

Kina förblev auktoritärt men var inte längre totalitärt. 

Tyvärr har förhoppningarna om att Kina så sakta är på väg i demokratisk riktning kommit på skam. Alltsedan Xi Jinping 2012 blev den högsta ledaren tycks den politiska utvecklingen ha gått bakåt.  När Xi tog över ledarskapet för partiet ansåg han att det största hotet mot den kinesiska folkrepubliken var att gå samma öde till mötes som Sovjetunionen. Denna uppfattning har fortsatt präglat hans maktutövning. Han har samlat mera makt i sina händer än någon ledare sedan Mao och sett till att han och partiet nu kontrollerar snart sagt alla samhällssektorer. Han och hans regim har skapat ett kontrollsamhälle med ett språk som för tankarna till George Orwells Newspeak. Det är tragiskt att behöva konstatera att Kina på nytt verkar ha blivit en totalitär stat.

Läget vad gäller de mänskliga rättigheterna har under senare år blivit allt sämre. Redan 2012 brännmärktes i ett famöst partidokument västerländska idéer som universella värden och konstitutionell demokrati som hotfulla och Kinafientliga.  2015 arresterades 300 människorättsadvokater (tänk att sådana alls kunde leva och verka!) och aktivister.   Det redan tidigare hårda förtrycket i minoritetsområden som Xinjiang och Tibet har blivit än värre. Regimens framfart i Xinjiang är så brutal att FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Michelle Bachelet nyligen lade fram en rapport i vilken hon slår fast att Kina begått så allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Xinjiang att de mycket väl kan utgöra vad folkrättsexperterna kallar brott mot mänskligheten.  Många forskare, kritiker och politiker går ännu längre och hävdar att Kinas framfart i Xinjiang är ett folkmord. Situationen i Tibet är inte mycket bättre.

Hongkong har förlorat sin relativa självständighet och lider nu under en drakonisk säkerhetslag. 

Regimen i Peking drar sig inte för att gripa och döma utländska medborgare som kritiserar förhållandena i Kina. Som vi vet sitter den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai i kinesiskt fängelse. Han kidnappades 2015 av kinesiska säkerhetsagenter under en semestervistelse i Thailand och fördes till Kina. År 2020 dömdes han i en rättegång som svenska myndigheter inte hade någon som helst insyn i till ett tioårigt fängelsestraff för att ha läckt ospecificerade statshemligheter till utlänningar.

Människorättsaktivisten Peter Dahlin greps i januari 2016 och hölls inspärrad i 23 dagar, varefter han utvisades ur Kina. Dahlin arbetade för en organisation som han varit med att grunda i syfte att främja rättssäkerheten och respekten för mänskliga rättigheter i Kina genom att på olika sätt stödja kinesiska jurister och journalister som var verksamma på detta område.
    
Två kanadensiska medborgare, diplomaten Michael Kovrig och affärsmannen Michael Spavor, greps år 2018 anklagade för spioneri och hölls fängslade i tre år, innan de tilläts återvända hem till Kanada. Av allt att döma greps de för att pressa Kanada och USA att frige telekombolaget Huaweis finanschef Meng Wanzhou, som satt internerad i Kanade i väntan på att eventuellt utlämnas till USA anklagad för ekonomisk brottslighet.  Anklagelserna mot Kovrig och Spavor var sannolikt påhittade, men de kinesiska myndigheterna uppnådde sitt syfte att förmå Kanada att låta Meng Wanzhou återvända till Kina genom att först gripa dem och sedan erbjuda Kanada att frige dem i utbyte mot Meng Wanzhou. Kovrig och Spavor utnyttjades alltså som redskap för diplomatisk utpressning. 

Långt ifrån alla accepterar denna utveckling. Åtskilliga engagerade människor, som skulle kunna göra stora insatser för Kina, har funnit att de inte kan fortsätta att verka i Kina och har därför valt att gåt i exil. Men många väljer också att stanna i Kina för att göra sina röster hörda. De får ofta betala ett högt pris. 

En som vägrat att låta sig tystas är advokaten Yu Wensheng, den synnerligen värdiga mottagaren av årets stipendium till Anna Dahlbäcks minne. Genom sitt mod att under svåra förhållanden oförtrutet försvara och stå upp för de grundläggande mänskliga rättigheterna är han en förebild för oss alla, i och utanför Kina. Som vi just hörde honom säga är stipendiet till Anna Dahlbäcks minne inte bara en ära och uppmuntran för honom personligen utan för alla dem som trots det rådande förtrycket fortsätter att verka för mänskliga rättigheter i Kina. Yu Wenshengs och andras kamp är ljus i mörkret som trots allt ger hopp om ett framtida, bättre och anständigare Kina. Låt mig avslutningsvis citera några ord vi nyss hörde Yu Wensheng själv uttala: 总有一天会实现自由民主, 自由法治, ”den dag ska komma då det råder frihet, demokrati och rättssäkerhet”.